Usch ingen ska behöva genomlida de vi fick göra i måndags.. att bara vänta. veta att de borde gå bra eftersom de är ganska så vanligt ingrepp... men man kan ju aldrig vara säker.. ett rutiningrepp kan även de gå åt helvete liksom.

Dagen var så himla lång.. från när de körde iväg min älskling till operation då vi va tvugna att gå, till att jag äntligen fick träffa honom igen. Det var lite mer än 12 timmar, men de 12 timmarna var de absolut längsta i hela mitt liv hittills... inte ens i lumpen gick 12 timmar så långsamt som de gick i måndags. Det var då helt sjukt.

Förmiddagen var jag ganska lugn då jag och svärmor satt och åt frukost på Bellman på hötorget.. kollade hela tiden på klockan.. 08.03, nu borde de ha börjat operera... 08.34, undra hur långt de har kommit nu, de är väl bra att vi inte hört något än.. sådär va de hela förbannade dagen.

Vi visste att han skulle va färdigopererad innan lunch.. men sköterskan hade sagt att runt 14.00 borde han vara tillbaka på avdelningen från op och uppvak.. de hände ju inte..fyfan runt 12.00 när vi satt på pizzahut i stan så höll jag på att tappa allt.. vi hade inte hört något (som fortfarande egentligen är bra) men jag ville ju bara veta hur min ögonsten mådde.. kännslan går verkligen inte att beskriva, någonsin.. det finns inga ord bara de som har varit med om samma sak förstår vad jag menar just nu..

svärmor ringde vid 14 för att kolla om han hade kommit till avdelningen.. då fick hon till svar att han fortfarande ligger på uppvak.. då va de ännu ett platt fall för mig.. jag trodde jag skulle gå under, trodde allt hade gått åt helvete (vad de va nu som skulle gått så jävla snett) jag förstod inte att de va ganska bra att han låg kvar på uppvak en längre tid.. men vadå, hur ska man kunna förstå de när man bara vill till sjukhuset för att se med egna ögon att ens andra hälft faktiskt är där och mår bra.

vid 20.04 vandrar vi in på avdelningen, dörren till Patriks rum var öppen och jag visste att han låg i sängen närmst dörren då de va den sängen han blev tilldelad på morgonen. jag såg en fot, och jag höll på att skrika av lycka, jag började nog sväva på rosa moln för när vi kanske hade varit där i 5 min så höll jag på att svimma (sorry älskling att du får reda på de såhär)

Det tjöt i öronen och de lät som de runtomkring pratade i en burk långt borta, jag försökte prata men hörde nästan inte mig själv och jag började svettas och det snurrade till i huvudet men jag intalade att jag fan inte kan ramla ihop här nu då kommer jag skrämma slag på min älskling, jag klarade mig bra, men nu i efterhand undrar jag varför de blev så.. om de va så att jag verkligen fick se honom och att all spänning som funnits i mig hela dagen släppte.. sjukt va de i alla fall efersom jag aldrig kännt sådär tidigare..

Nu har de gått 6 dagar sen op och han låg på sjukhus till i fredags... har varit och hälsat på honom varenda dag i flera timmar, har inte velat åka därifrån för jag ville verkligen inte släppa min älskling än en gång.. usch kändes som jag svek han så otroligt mycket där ute i hisshallen på sophiahemmet när han skulle ner till op och vi skulle gå.. förlåt.. kommer aldrig mer svika dig!

sorry för ett långt och rörigt inlägg men va tvungen att skriva av mig lite
ta hand om varann nu.. ibland går det för fort åt helvete <3