Har så mycket tankar fast de värsta mardrömsmånaderna är över.. tänker tillbaka när Patrik opererades, när ingen visste hur man mådde inombords, när allt bara var upp och ner..

Klart allt var upp och ner, den person jag älskar mest i hela världen låg på operationsbordet och de opererade i huvudet på honom.. fyfan asså tanken får mig bara att rysa och nästan börja gråta.

 

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med det här inlägget.. vill bara skriva av mig då jag inte vet vart jag ska göra av de här tankarna. Jag kan vakna mitt i natten helt kallsvettig för jag drömt någon läskigt om att de hände något under operationen eller att de blev någon komplikation efteråt eller så..

 

Vet inte varför hjärnan spelar mig dessa spratt, allt har ju gått bra och han är friskförklarad så jag förstår inte..

Senast i natt vaknade jag helt kallsvettig och trodde att de hade gått så jävla snett så jag grät när jag vaknade. Som tur var sov Patrik då så han inte märkte något.

 

Man måste bara ta sig igenom allt, allt man ställs inför klarar man av bara man tror på sig själv och hjälper varann. Det finns alltid Hopp, vad det än handlar om.